Trollhättan. Beirut. Paris.

Det har hänt. Det som inte fick hända. Jo, jag vet att det har hänt tidigare också och på alltför många platser, men nu är det som om kniven nått ännu lite djupare. Min dotter ville inte gå till skolan i morse. Hon frågade vad som är det säkraste stället i världen. Det är nytt här och nu, det som har varit vardag där, alltför länge.

Ankara. Garissa. Utöya.

Och jag vet inte vad jag ska svara henne och jag vet inte vad jag ska göra. Jag trodde att det öppna och fria samhället liksom var samhällsutvecklingens slutstation. Det trodde jag inte alls, men jag hoppades. Det är det inte. Det kanske bara var en kort episod i vår historia. Just här. Och kanske var den beroende av de orättvisa förhållanden i vår omvärld som vi hjärtlöst dragit nytta av, alltför länge.

London. New York. Bombay.

Och hotet mot vår sköra demokrati växer i båda ändarna. Människor som tidigare inte ens noterat varandras hud, noterar varandras hud. Bäst växer det här hotet mot vår frihet i rädslan som vi känner idag. Hos vissa finns rädslan långt bakom sorgen, medkänslan och raseriet. Hos andra långt framför förnuftet. Hos väldigt många är rädslan allra först. Av alla känslor är rädslan vår värsta fiende. Och är man inte rädd alls idag är man inte riktigt klok.

Kobane. Bagdad. Sousse.

Ändå får vi inte vara rädda. Det är vår uppgift nu: att inte vara rädda. Inte låta rädslan styra våra beslut Framför allt inte våra känslor. Rädda människor gör sådant som trygga människor inte ens kan föreställa sig att göra. Rädda stater kan göra samma sak i mycket större omfattning.

Srebrenica. Song My. Santiago.

Låt oss för ett ögonblick blunda för de teoretiska och ideologiska skäl de olika mördarna (låt oss kalla dem för vad de är) haft vid dessa separata brott mot mänskligheten och enbart se till den gemensamma situationen. Vad gjorde dem till mördare? Låt oss föreställa oss sekunderna innan dessa unga män (de är alltid unga män) skrider till verket och fundera lite över hur de hamnade där, med ett vapen i hand, redo att döda människor de aldrig sett förr, vem som helst. Även barn. Jag kan förstå att människor kan bli pressande att ta till dödligt våld förblindade av raseri eller rädsla, men för att döda fullständiga främlingar, även barn, krävs också något annat.

Rwanda. Kambodja. Treblinka.

Om man ska lyckas förmå sig själv att döda vem som helst måste man först avhumanisera dem. Framför allt barnen. Göra dem till: något annat. Och det slår omedelbart tillbaka. Förnekar du en annan människa hennes mänsklighet förnekar du inför henne också din egen. För att undvika att detta sker i stor skala, att vi avhumaniserar varandra, i ett ”vi” och ett ”dem”, måste vi övervinna just rädslan. Vi måste skapa en gemenskap med en rättvis fördelning av våra resurser. En gemenskap som är större än våra länder, kontinenter, hudfärger, sexuella preferenser eventuella religioner eller politiska filosofier. En frihet, jämlikhet och ett broderskap med ögon som tåras för alla.

Vi har inte tid med det här längre. Och inte råd heller. Vi måste koncentrera oss på viktigare saker. Det finns bara en mänsklighet och vi har bara ett hem. Den här planeten.

Haven. Skogarna. Luften.