Idiot America?

Ju närmare ett avgörande i det amerikanska valet vi kom igår, desto tydligare kände jag ett växande stråk av skam. Trots att jag innerligen hoppades att Clinton skulle vinna och själv skrattat gott åt diverse parodier på Trump och hans följare, blev jag mer och mer illa till mods över den överlägsna och raljanta tonen i de anti-Trump-poster som mitt sociala flöde översvämmats av de senaste månaderna. Att han själv fått en släng av sleven hör till spelet och han har ju inte direkt uppträtt rumsrent själv. Men det föraktets fula tryne som grinar över alla de poster som gör sig lustiga över Trump-väljarna, avslöjar inte det på något vis vad hela fenomenet Trump och även högerpopulismen här hemma är ett symptom på?

För några år sedan skulle jag reflexmässigt ha svarat att bakgrunden till populism alltid stavas orättvis och skev fördelningspolitik. Nu är jag inte lika säker, även om de röster som tycks ha fällt avgörandet till Trump’s fördel till övervägande del faktiskt tycks ha kommit från grupper som fått en allt mindre del av kakan de senaste åren. Folk som upplever sig svikna och övergivna. Rätt eller fel. Det är i alla fall så de känner. De är bittra över hur samhället behandlat dem. Dessa människor finns här också.

Hur har vi bemött deras känslor? Har vi tagit dem på allvar? Vi har skrattat. Vi har i skräckblandad förtjusning skrattat och kallat dem idioter, vi har hittat på nedlåtande namn som anspelar på deras hudfärg och deras ekonomi och intelligens och plats i samhällshierarkin. Vi har till och med gjort oss lustiga över var de bor. Vi har konsekvent vägrat tala med företrädarna för deras åsikter, förvaltarna av deras röster, deras makt – som är exakt lika stor som vår. Nu ser vi resultatet av det beteendet i USA. Folk har moonat sitt svar i formen av ett misogynt rasistiskt svin, vars största och enda merit egentligen är att han INTE är politiker (och vit man). Hur ska vi ha det här hemma?

Om vi inte ser dessa människors behov och tar deras känslor på allvar kommer Trump att hända här också. Det sägs att bitterhet är en känsla som är riktad uppåt i hierarkin, medan föraktet riktas nedåt. Känslorna förråder oss.

”Du får inte bli bitter” är en vanlig klyscha, ofta yttrad av människor långt från känslan själva. Men som Siri Hustvedt sa i en intervju en gång, ”Vad ska man göra om bitterheten är mycket befogad?” Just nu driver den där bitterheten vårt samhälle i fördärvet och vi som inte är bittra, än, vad gör vi? Vi föraktar det. Vi föraktar bitterheten och vi föraktar människorna bakom den. Det är ett elitistiskt förhållningssätt som driver på en farlig och obehaglig polarisering. Ett mobbingbeteende som svar på ett mobbingbeteende. Fast med rätt åsikter? Ändamålet helgar medlen? Sparka inte nedåt, sparka uppåt. Sparka inte alls!

Att kalla sina meningsmotståndare för idioter och flabba åt dem, kommer knappast få dem att ändra sig. Det finns 18 % i röster att vinna för den som kan skaka fram en samhällsvision som involverar och engagerar alla.

”Djävulens smartaste trick är att övertyga oss om att han inte finns.” Hur ser djävulen ut i oss själva? Man kan avsky åsikter och handlingar, men när vi börjar avsky och hata människor är vi nära avgrunden. Ska vi utrota varenda jävel som inte tycker som oss? Vi ”goda” människor (på båda sidor) måste sänka garden. Lyssna och se. Öppna våra hjärtan samtidigt som vi öppnar käften.

Vår tids stora utmaning tycks vara att hitta botemedlet mot den känslan av bitterhet (i kombination med rädsla och oro) som tycks vara så stark hos så många människor. Jag tror inte längre att det enbart handlar om orättvist fördelade resurser. Även om jag fortfarande tror att det är en stor del av problemet, så har flaggviftandet och identitetstjafsandet sin rot i något annat än just medel.

Jag tror att det ytterst handlar om grundläggande behov som trygghet, mening, sammanhang och gemenskap. Stora känslor som knappast skapas genom att vi kallar varandra för idioter och lämnar rummet så fort vi inte kommer överens.

Med det sagt måste jag också få vräka ur mig, att det är über-fucking-jävligt att den här skiten ens ska behöva uppta vår tid. Jorden håller på att koka över och 1 % av jordens befolkning kontrollerar hälften av mänsklighetens samlade tillgångar.

Kavla upp ärmarna.

Hitta hem

Det händer ganska ofta att jag tänker på henne, trots att jag varken kände henne väl eller träffade henne särskilt ofta. Jag köpte fem par capoeira-byxor av henne och ett antal färgglada T-shirts med surfingmotiv, kanske några shorts. Hon drev en butik på Skånegatan som bytt ägare fyra gånger sedan hon sålde affären och flyttade ännu längre norrut, i vårt redan ganska nordligt belägna land. Hon var en lågmäld men gladlynt kvinna. Efter att ha handlat där några gånger kom vi i samspråk. Jag var lite nyfiken om hur det kom sig att hon öppnat en butik för flip-floptofflor och strandkläder mitt i Stockholm. ”Jag träffade kärleken och så kom jag hit. Kläderna säljer väl sådär. Lite kallt här”, sa hon med ett leende. Så blev hon lite allvarligare, ”Men jag trivs! Jag älskar det här landet. Du vet där jag kommer ifrån, Rio de Janeiro; folk pratar så högt, stojar och står i, det passar inte mig. Och jag står inte ut med värmen heller, har aldrig gjort. Kvavt och kvalmigt, man svettas hela tiden. Framförallt hösten här är underbar med sin klara luft. Man kan andas fritt. Jag har kommit hem, äntligen. Alla föds inte där de hör hemma.” Så skrattade hon, ganska tyst. Alla föds inte där de hör hemma, men alla kan med lite tur hitta hem. Och hitta kärleken. Kanske om hösten.

Smash!

IMG_5968

Kors och tvärs

Var inte så säkra på att jag gör självmål. Jag kan ha bytt sida.

Trollhättan. Beirut. Paris

Trollhättan. Beirut. Paris.

Det har hänt. Det som inte fick hända. Jo, jag vet att det har hänt tidigare också och på alltför många platser, men nu är det som om kniven nått ännu lite djupare. Min dotter ville inte gå till skolan i morse. Hon frågade vad som är det säkraste stället i världen. Det är nytt här och nu, det som har varit vardag där, alltför länge.

Ankara. Garissa. Utöya.

Och jag vet inte vad jag ska svara henne och jag vet inte vad jag ska göra. Jag trodde att det öppna och fria samhället liksom var samhällsutvecklingens slutstation. Det trodde jag inte alls, men jag hoppades. Det är det inte. Det kanske bara var en kort episod i vår historia. Just här. Och kanske var den beroende av de orättvisa förhållanden i vår omvärld som vi hjärtlöst dragit nytta av, alltför länge.

London. New York. Bombay.

Och hotet mot vår sköra demokrati växer i båda ändarna. Människor som tidigare inte ens noterat varandras hud, noterar varandras hud. Bäst växer det här hotet mot vår frihet i rädslan som vi känner idag. Hos vissa finns rädslan långt bakom sorgen, medkänslan och raseriet. Hos andra långt framför förnuftet. Hos väldigt många är rädslan allra först. Av alla känslor är rädslan vår värsta fiende. Och är man inte rädd alls idag är man inte riktigt klok.

Kobane. Bagdad. Sousse.

Ändå får vi inte vara rädda. Det är vår uppgift nu: att inte vara rädda. Inte låta rädslan styra våra beslut Framför allt inte våra känslor. Rädda människor gör sådant som trygga människor inte ens kan föreställa sig att göra. Rädda stater kan göra samma sak i mycket större omfattning.

Srebrenica. Song My. Santiago.

Låt oss för ett ögonblick blunda för de teoretiska och ideologiska skäl de olika mördarna (låt oss kalla dem för vad de är) haft vid dessa separata brott mot mänskligheten och enbart se till den gemensamma situationen. Vad gjorde dem till mördare? Låt oss föreställa oss sekunderna innan dessa unga män (de är alltid unga män) skrider till verket och fundera lite över hur de hamnade där, med ett vapen i hand, redo att döda människor de aldrig sett förr, vem som helst. Även barn. Jag kan förstå att människor kan bli pressande att ta till dödligt våld förblindade av raseri eller rädsla, men för att döda fullständiga främlingar, även barn, krävs också något annat.

Rwanda. Kambodja. Treblinka.

Om man ska lyckas förmå sig själv att döda vem som helst måste man först avhumanisera dem. Framför allt barnen. Göra dem till: något annat. Och det slår omedelbart tillbaka. Förnekar du en annan människa hennes mänsklighet förnekar du inför henne också din egen. För att undvika att detta sker i stor skala, att vi avhumaniserar varandra, i ett ”vi” och ett ”dem”, måste vi övervinna just rädslan. Vi måste skapa en gemenskap med en rättvis fördelning av våra resurser. En gemenskap som är större än våra länder, kontinenter, hudfärger, sexuella preferenser eventuella religioner eller politiska filosofier. En frihet, jämlikhet och ett broderskap med ögon som tåras för alla.

Vi har inte tid med det här längre. Och inte råd heller. Vi måste koncentrera oss på viktigare saker. Det finns bara en mänsklighet och vi har bara ett hem. Den här planeten.

Haven. Skogarna. Luften.

 

 

HAL

Skärmavbild 2015-04-21 kl. 21.00.01

Att se med hjärtat

Nås av den sorgliga nyheten att den amerikanska fotografen Mary Ellen Mark har dött. Mary Ellen var en av vår tids mest framstående dokumentära fotografer, med en extraordinär förmåga att skildra människor. Ofta fotograferade hon personer i utkanten av vårt samhälle. Hemlösa, handikappade, sociala särlingar. Hennes bilder har en exakt ömsinthet som man bara kan uppnå om man ser med hjärtat.

Jag är så glad och tacksam att jag hann möta och lära känna Mary Ellen lite grann. Jag deltog i hennes foto-workshop i Oaxaca, Mexiko förra året. Hon var så dedikerad, empatisk och full av energi. En fantastisk människa. Hon lärde mig något som jag kommer bära med mig för alltid.

Under den första dagen skulle vi alla visa vår portfolio och med den som grund skulle hon ge oss våra uppgifter. Vi var femton stycken. Började tio på morgonen och slutade fem. Hon tog ingen paus. Alla gavs lika mycket tid, samma noggranna, ärliga och stränga skärskådning. Hon kunde ge svidande kritik men på ett sätt som var inspirerande. Hon visade på möjligheterna i det misslyckade. Och när hon hittade en bild hon verkligen tyckte om, lös hon upp av förtjusning och berömde med samma kraft.

Hon frågade mig vad jag ville få ut av workshoppen. Jag sade att jag tyckte att jag fastnat i ett uttryck. Att jag ville variera mig, bryta mig ur mitt eget grepp. Hon såg på mig förvånat: ”Why? Why do you think you should change? De flesta människor är medelmåttiga på det mesta, men de flesta har också något litet som de är extra bra på. De kan vara hur de ser på saker, från vilken vinkel de tar sig an olika uppgifter. Väldigt få människor är riktigt bra på mer än en sak. ”Stick to your thing, and try to develop. I have been doing the same thing for almost all my life. I still fail, I still learn every day. Stick to it and work hard and harder.”

Och med de orden skickade hon mig till slakthuset, till boxningsklubben, till rodeon, ut på gatorna, till en karnevalen. ”Stick to your thing!”. Men fan är min grej? Jag försökte så gott jag kunde. Och varje dag som följde valde jag ut de 10-15 bilder från gårdagens plåtande som jag tyckte var minst dåliga. Hon gick snabbt igenom dem. Bläddrade ofta förbi de jag tyckte var absolut bäst. ”To obvious”, ”No clear focus”, ”That thing in the background disturbs me”. Eller värst av allt: ”Yeah this is … almost, almost. Next time think about the framing.” Sen papperskorgen. Men det som verkligen drabbade mig, var när hon förkastade de bilder jag tagit, som jag tyckte hade en sorts inneboende ironi. När jag försökte förklara såg hon bara på mig och log: ”To literate. You are a writer, I understand you think in that kind of logic. But this are pictures. They should speak to your heart first. Pictures are emotions first and above all. They should need no further explanation  than what the heart can give.” Sen valde hon sina favoriter, oftast med fokus på uttrycket i ansiktet på människorna i bilderna. Deras ögon.

Jag har inte haft tid att fotografera så mycket sedan dess, men hennes råd är lika giltiga för alla sorters kreativt skapande. ”Cut out all smartness.” Ingen teknik i världen kan dölja ett tomt uttryck. ”Art is about emotions.” Om det inte känns så fungerar det inte.

Tack Mary Ellen Mark. För dina bilder, för allt som du gav. Från och med dig, håller jag mig till min grej.

Mary Ellen Mark

Jörgen Hjerdt. Photo by: Mary Ellen Mark

”Mannen, myten och Snusmumriken”

”Intressant är även hur kritiken mot maskuliniteten ligger som en ram kring historien när den ensamme, starke mannen bryter ihop i sin stuga. Manligheten och Snusmumriken, vad fostrar vi egentligen våra pojkar till? Fortfarande svarar män för 70 procent av alla självmord i Sverige, enligt forskarna eftersom de är mindre benägna att söka hjälp när de mår dåligt. I ”Befriad” får vi en insikt i mekanismerna bakom denna tragiska statistik, men med en närvaro och finess som får texten att stanna hos läsaren länge, länge.”

Läs vidare i Helsingborgs Dagblads recension skriven av Nina Einarsson. 

Debutbar 19 maj

Debutbar, Jörgen Hjerdt

Boksamtal, signering och mingel i barmiljö med några av vårens debutanter när biblioteket flyttar in i Cocktailbaren på Debaser Medis för en kväll.

Samtalsledaren Hedvig Weibull intervjuar tio av vårens debutanter.
Bysis Bok & Papper är på plats med böcker till försäljning.
Baren är öppen.
Åldersgräns 18 år. Fri entré.

Medverkande författare:
• Olivia Bergdahl – ”Efter ekot” (Ordfront)
• Marit Sahlström – ”Och runt mig faller världen” (Ordfront)
• Mikael Berglund – ”Ett föremåls berättelse om obesvar” (Albert Bonniers Förlag)
• Gabriel Itkes-Sznap – ”Tolvfingertal” (Albert Bonniers Förlag)
• Neftali Milfuegos – ”Tankar mellan hjärtslag” (W&W)
• Johan Björkstedt – ”Vakta henne!” (Sadura)
• Elin Tamm – ”Och jag lät mig vältas” (Sadura)
• Therése Granwald – ”Ty riket är ditt” (Lo Söllgårds Förlag)
• Jörgen Hjerdt – ”Befriad” (Weyler)
• Astrid Seeberger – ”Nästa år i Berlin” (Weyler)

Intervju, Amelia

Intervju av Rebecka Åhlund i Amelia

Jörgen Hjerdt intervju av Rebecka Åhlund i Amelia

”Prata, möt mörkret och sök hjälp”

Jag håller med Jenny Lindh (Fråga Bibliotekarien i DN) i M Magasin. Prata med varann, det är vägen.

Befriad, Jörgen Hjerdt, M Magasin

Julen är över

Klipp från min examensfilm från Stockholms Filmskola.

Julgran- hjerdt

Ögon blå –> Blå ögon

För några år sedan fick jag och min kollega Petra Revenue i uppdrag av Strix Television att tillsammans med regissörerna Geir Hansteen Jörgensen och Fredrik Morheden att utveckla en dramaserie om högerextremismens framväxt i Sverige. Vi gavs möjlighet till ett nära samarbete med tidningen Expos redaktion och byggde upp en grund och en storyline för 10 avsnitt som vi kallade för Ögon blå.

Vår övergripande ingång var att för att verkligen förstå främlingsfientlighet och rasism, både i sin mer nedtonade och vardagliga form och sin allra mest våldsamma och extrema form, måste man se och närma sig människorna bakom dessa åsikter på allvar. Med fördömanden, förlöjliganden och förenklingar kommer man ingenstans. Vi ville skapa en serie som rörde sig genom alla samhällsskikt och politiska nivåer. Dyka djupt ned konspirationsteoriernas mustiga gryta.

På söndag har serien premiär på SVT med en något justerad titel. Av olika skäl blev det inte jag och Petra som gjorde klart upplägget, skrev avsnitten och följde serien i hamn. Men när vi lämnade det, kändes det som ett oerhört angeläget och spännande projekt. Jag hoppas och tror att det fortfarande är det. Jag har inte sett eller läst något sedan dess men det ska bli spännande att se på söndag!

Vi formulerade en tes som vi ville att serien skulle utforska, skrämmande hur aktuell den känns med dagens parlamentariska situation: 

Högerextremismen gror i skrämmande takt i hela Europa. Hur kan det komma sig att 20 procent av 18–29-åriga svenskar kan tänka sig att sälja sin röst? Hur kan Sverigedemokraterna få 90 procent av rösterna i ett skolval i Grums? De vet inte vad de snackar om, tänker vi – gör vi själva det? Enda sättet att förstå varför extremhögern växer är att se världen med deras ögon. Prova deras sanning. Prova tanken att allt vi tror oss veta är fel.

De ”extrema” politiska åsikterna grundar sig på en annan verklighetsbeskrivning än den det stora flertalet av oss anser vara sann. Där vi ser en sak, ser de något helt annat. Det är ingen slump att Peter Mangs, den nya lasermannen, tillhört den så kallade Sanningsrörelsen.

De anser att vi, den stora massan, lever i en lögn. Just nu är vi flest. Vår beskrivning av deras världsbild som extrem eller fanatisk betraktas fortfarande som sanningen. Men sanningen kan förändras fort. Det som var sant igår är villfarelse imorgon. Nazisterna kom till makten via fria val i Tyskland.

Ingenstans är det så tydligt, att det inte existerar någon objektiv sanning, som inom politiken. Politik är att vilja. Det handlar om att skaffa tolkningsföreträde så att man kan definiera vad som är sant. Den här kampen om sanningen kommer att vara navet i vår serie. Den utspelar sig under ett valår då den nationalsocialistiska terrorcellen Veritas kastar Sverige in i en nationell kris.

Vi tror inte att fascismen finns enbart bland dem som öppet sympatiserar med de högerextrema – vi tycker oss se spår av den på många platser i vårt samhälle. Den verklighet man möter utanför sin dörr påverkar ens blick, drömmar och vilja. Varför ser de högerextrema på världen som de gör? Vilka personer attraheras av de elitistiska idealen? Vad är det som lockar med totalitära ideologier? Bär vi alla på fascismens frö?

Vi vill ifrågasätta vår egen världsbild – provocera, utmana och skaka om. Alla våra karaktärer är på sätt och vis brickor i ett spel som är större än de själva. Det är näst intill omöjligt att se igenom den sanning som vårt samhälle presenterar som självklar; ”Makten ligger hos folket”. ”Demokrati”. ”Yttrandefrihet”. Begrepp vi ständigt rör oss med – vad betyder de, egentligen?

Ödmjukhet inför samhällets enorma komplexitet och den enda sanningens icke existens är politik-ens kanske viktigaste insikt. Det fria öppna samhället, om det ens finns, är inget vi kan ta för givet. Sanningen är alltid i rörelse. Sanningen ligger i betraktarens öga. Sanningen är bara retorik. Vinnaren skriver historien.

Charros

Var på fantastiska Mary Ellen Marks foto-workshop i Oaxaca, Mexico i mars. Charros kallas dessa mexikanska cowboys.

Photo: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen HjerdtPhoto: Jörgen Hjerdt

Städerskorna i Hamburg

Min pjäs Städerskorna har spelats Hamburg! Jag minns hur Françoise Hüsges, vid kollationeringen inför urpremiären på Dramaten sa, ”Ni ser det här annorlunda än mig, kanske för att jag är tysk. Smuts och renhet har en annan betydelse för mig.” Nu har hon översatt och regisserat den med skådespelare så unga, att de inte ens var födda när muren revs. Har varit mycket rörande och spännande att lyssna på hur de letat sig in i ämnet.

Für-jeden-Dreck-zu-haben

Anteckningar från en kärlekskonferens i Alperna

För ett år sen var jag på the Jungian Odyssey arrangerat av ISAP i Schweiz. Under en fantastisk vecka föreläste många kloka personer på temat, ”Love – traversing it’s peaks and valleys”. Här är mina anteckningar i kondenserad form:

Kärleken övervinner allt. Eros väckte Psyke till liv igen med en kyss. Fast Romeo och Julia dog. Och de är inte ensamma. Kärleken har grävt många gravar.

Kärleken kan få oss att lämna allt vi har för någon vi knappt känner. Den inledande himlastormande förälskelsen är ofta riktad mot kompletta främlingar. Vi känner att det är rätt långt innan vi vet det.

Kärleken är en aktivitet mer än en känsla. Vi ger den och tar den. Kärleken har en riktning. Vi älskar alltid något särskilt, vi kan inte älska i största allmänhet. Den är alltid dubbel, både konstruktiv och destruktiv, både hat och omtanke. Kärleken är en risk. Vi måste välja, den eller den: inte båda, inte samtidigt, inte för evigt. Kärleken är en dygd som kräver offer. Någonting måste ge efter. Kärleken är specifik.

Från början hade vi människor fyra armar, fyra ben och två ansikten. Vi var symmetriska och runda som klot. Zeus fruktade vår kraft så mycket att han klöv oss på mitten. Kärleken är vår naturliga längtan efter att bli hela igen.

Kärleken är en överlevnadsinstinkt. Det känslomässiga centrat i våra hjärnor, det limbiska systemet, agerar mycket fortare och med helt annan auktoritet än logiken. Våra känslor hjälper oss rätt med enorm träffsäkerhet. Kärleken är en stark känsla av tillgivenhet och anknytning. Kärleken är barnets första språk.

Kärleken har många namn. Den oförbehållsamma kärleken, till själen, en idé eller Gud kallas på grekiska Agape. Eros är den romantiska och passionerade kärleken. Philia kallas kärleken till våra vänner och vår familj medan Storge är bandet mellan föräldrar och barn. Xenia är gästfriheten och generositeten, viktigt i det antika Grekland.

Kärleken är en drivkraft och en handling och ett livsnödvändigt behov. Kärleken får aldrig skiljas från livet och idealiseras eller reduceras, då kvävs den och dör. Kärleken är en romantisk konstruktion.

Kärleken är en drog med flera namn och olika effekter. Därför kan vi älska mer än person samtidigt. Hormonerna östrogen, testosteron och dopamin påverkar den sexuella lusten. Attraktionen drivs bland annat av fenetylamin, nonadrenalin, endorfin och cortisol medan tillgivenheten och anknytningen styrs av oxytocin och vasopressin. Olycklig kärlek och svartsjuka kan bli så smärtsamt eftersom om hjärnan inte får det hormon den kräver skickar den starkare och starkare krav.

Kärleken kräver att vi gör slut på vår narcissism. Kärleken är ett möte och kyssen dess dialog. Vi måste tillåta oss att förändras genom mötet med den andra. Vi kan inte nå en djupare förståelse av nån annan än den vi har av oss själva. Dem och det vi älskar påverkar vilka vi är och kan bli. Kärleken låter den andra förbli den andra. Kärleken låter bli att kolonisera.

Skam, skuld, försummelse, hat, självbelåtenhet och svartsjuka är några av kärlekens alla skuggor. Kärleken kan vara förbjuden och förhindrad, omöjlig och löjlig.

Kärleken är den största och svåraste uppgiften men Eros är en gud och det finns tusentals fler som honom, vi har inget val.

Kärleken vågar allt och riskerar allt.

_DSC6082

Bilderna vi hade på väggen

"Tre bilder från mitt barndomshem i Sunne"
”Tre bilder från mitt barndomshem i Sunne”
"Den här bonaden fick vi av Mariannes syster när vi varit gifta i tjugo år"
”Den här bonaden fick vi av Mariannes syster när vi varit gifta i tjugo år”
"Jag har alltid hatat speglar"
”Jag har alltid hatat speglar”
"Vi brukade nåla fast små lappar för att inte glömma. På slutet blev det färre och färre lappar"
”Anslagstavlan”
"Det var Marianne som valde alla bilderna här i köket. Det var mest ställen hon ville pka till. Jag tyckte mycket om dem, särskilt den med havet. Jag har ju varit sjöman, vet du."
”Det var Marianne som valde alla bilderna här i köket. Det var mest ställen hon ville besöka. Jag tyckte mycket om dem, särskilt den med havet. Jag har ju varit sjöman, vet du.”
"Marianne klippte ut den här ur Vi"
”Marianne klippte ut den här ur Vi. Jag fastnade alltid med blicken på tapeten ovanför.”
"Vårt yngsta barnbarn, Johan"
”Vårt yngsta barnbarn, Johan. Här är han kanske sju år. Gud vad han älskade den där traktorn.”
"Ingenting märkvärdigt. Jag var förtjust i den röda färgen."
”Ingenting märkvärdigt. Jag var förtjust i den röda färgen.”
"Broderier som jag tyckte mycket om"
”Broderier som jag tyckte mycket om”
"Kroken blev kvar bakom soffan, minns inte vad vi hade på den från början"
”Kroken blev kvar bakom soffan, minns inte vad vi hade på den från början”
"Här hade vi sängen i 23 år"
”Här hade vi sängen i 23 år. Varför har man alltid släktbilderna där? Konstigt, egentligen.”
"När jag tog ned de här, mittemot sängen, slog det mig att jag nog egentligen aldrig tyckt om nån av dem. Det har bara blivit hängande."
”När jag tog ned de här, mittemot sängen, slog det mig att jag nog egentligen aldrig tyckt om nån av dem. Det har bara blivit hängande.”
"Tre favoriter från Kreta"
”Tre favoriter från Kreta”

Free Syria

Skärmavbild 2012-12-05 kl. 10.54.23

Same old question…

Generalen, som bekämpar FLN i filmen ”Slaget om Alger”, är sur för att Jean Paul Sartre skrivit ännu en antikolonialistisk artikel.

The Wretched of the Earth

Kartan över Afrika 1908 får mig att tänka på Fanons fantastiska slutord i Jordens Fördömda:

”Europe undertook the leadership of the world with ardour, cynicism and violence. Look at how the shadow of her palaces stretches out ever farther! Every one of her movements has burst the bounds of space and thought. Europe has declined all humility and all modesty; but she has also set her face against all solicitude and all tenderness.
She has only shown herself parsimonious and niggardly where men are concerned; it is only men that she has killed and devoured.
So, my brothers, how is it that we do not understand that we have better things to do than to follow that same Europe?”

”If we want to turn Africa into a new Europe, and America into a new Europe, then let us leave the destiny of our countries to Europeans. They will know how to do it better than the most gifted among us.
But if we want humanity to advance a step farther, if we want to bring it up to a different level than that which Europe has shown it, then we must invent and we must make discoveries.
If we wish to live up to our peoples’ expectations, we must seek the response elsewhere than in Europe.
Moreover, if we wish to reply to the expectations of the people of Europe, it is no good sending them back a reflection, even an ideal reflection, of their society and their thought with which from time to time they feel immeasurably sickened.
For Europe, for ourselves and for humanity, comrades, we must turn over a new leaf, we must work out new concepts, and try to set afoot a new man.”

Frantz Fanon

Idealy

Young Jean Lee!

Såg hennes föreställning ”We’re gonna die” i New York i våras.
Bland det bästa och mest upplyftande på mycket, mycket länge!
Och Lou Reed läser upp sin kärleksförklaring på hennes hemsida….
Se hela föreställningen här.

Betraktarens öga

Den här bilden av Paul Hansen blev årets nyhetsbild…

Från ett annat perspektiv togs en annan bild….

Nicotiana

Bara namnet…och författarna… vem kunde annars ha skrivit den?

Hund i snor

Äcklig dansk grej.

 

Bästa ciggen

Det enda abret är att barnen blir efterblivna…

Don’t Vote

Den här kampanjen hade jag gärna gjort…

Don’t trust Architects

Gillade verkligen den här gungan från utställningen Don’t trust Architects i Lissabon.

Och den här maneten på nätta små ståltentakler

Alltså katolska kyrkan…  ”Dopet” hette den här. (Nationalgalleriet, Lissabon)

Ganska tydlig grav.

Berlin Shortfilm festival

Det är min tur nu – tävlade i Berlin Shortfilm Festival.

Readings i Stockholm, Hamburg & Berlin

Under 2008 arrangerade Francoise Hüsges ett antal Readings av min pjäs I mörkret.
Läsningarna i Hamburg var en riktigt upplevelse. Mobile Blues Club – ett ombyggt lastbilsflak. Pianot påstås ha tillhört Joseph Beuys…

Hamburg

Berlin – ett av de sista ockuperade i området…

Stockholm…

Vad ska bort?

Min pjäs De sju städerskorna utgår från en enkel fråga. Vad ska bort? Texten nedan är från föreställningens programblad som ni kan läsa i sin helhet här.

Skärmavbild 2015-03-27 kl. 12.23.26

”Spola ren din själ ända in i kröken med ett besök hos Stora Scenens studsande städpatrull!” Så skrev Kjell Alinge i P2:s Eldorado  om min pjäs De sju städerskorna som spelats på Dramatens stora scen. – ”
Läs vidare här.

Skärmavbild 2011-03-17 kl. 11.03.26

”… En filosofisk och existentiell meditation i körform över vad som städas bort i våra liv – och varför. Och den blir bättre ju längre ifrån själva städningen den rör sig. Som bäst blir den en galghumoristisk teaterlek kring makt och ordning, som bara råkar vara iklädd städrock och gummihandskar – mer besläktad med en Staffan Göthe eller Botho Strauss än med den Maja Ekelöf som skrev Rapport från en skurhink.”  Annelie Dufva i Kulturnytt.

De sju StŠderskorna

Skärmavbild 2011-03-17 kl. 11.05.31

Skärmavbild 2011-03-17 kl. 11.06.03

De sju stŠderskorna

Kortfilmsfestival i Prag

Min film Det är min tur nu vann inte, men det var nära sa en söt jurymedlem. Snygg affish var det i alla fall.