Nu kan ni lyssna på dramat “Nya Karolinska 2017” på SR Play.
Manus av Jörgen Hjerdt. Regi Ivica Zubak.
Produktion Magnus Berg och Samuel Sjöblom. Ljuddesign Frida Englund. Konstnärlig ledare Moa Gammel.
Med Marika Lagercrantz, Per Lasson, Siham Shurafa, Johan Hedenberg, Jelena Mila, Johannes Kuhnke, Carla Sehn, Olle Sarri, Malin Cederbladh, Lolo Elwin, Jörgen Thorson, Camilla van der Meer Söderberg och Anna Sise.
Alla episoder finns som podd redan nu, första avsnittet sänds i P1 kl.16.03 på lördag. Lyssna också på Före-Efterpodden med Johar Bendjelloul.
”Bilden av oss själva. Jaget som bild. Objektifieringen av kvinnan, den andra i bilden, i konsten, i litteraturen, i historien, i samhället, i berättelsen här och nu. Förklaringen och medvetandegörandet är inget nytt fenomen utan sedan länge innött. Ett underförstått förhållningssätt inte minst inom den feministiska rörelsen, i försvaret och förståelsen av den svagare, den utnyttjade, trampade och förbisedda… Objektet, den andra…. Eller kort sagt majoriteten av jordens befolkning: alla som inte går under beteckningen vit man i medelåldern, gärna med stark ekonomi som säkerställer ett visst mått av makt och inflytande. Det vill säga, normen. Subjektet.”
Pia Siri Isaksson har skrivit en mycket intressant text med utgångspunkt i Åsa Kalmérs och mitt fotoprojekt ÄRR men också i andras tankar och texter, t.ex. Ulrika Kärnborgs arbete med Fredrika Bremer. Läs hela texten här.
Snart bara en månad kvar till Åsas och min utställning öppnar på Abecita Popkonst och Foto i Borås. Kornskarpt och Johan Willner hjälper oss på allra, allra bästa vis. De är så jävla bra.
Nås av den sorgliga nyheten att den amerikanska fotografen Mary Ellen Mark har dött. Mary Ellen var en av vår tids mest framstående dokumentära fotografer, med en extraordinär förmåga att skildra människor. Ofta fotograferade hon personer i utkanten av vårt samhälle. Hemlösa, handikappade, sociala särlingar. Hennes bilder har en exakt ömsinthet som man bara kan uppnå om man ser med hjärtat.
Jag är så glad och tacksam att jag hann möta och lära känna Mary Ellen lite grann. Jag deltog i hennes foto-workshop i Oaxaca, Mexiko förra året. Hon var så dedikerad, empatisk och full av energi. En fantastisk människa. Hon lärde mig något som jag kommer bära med mig för alltid.
Under den första dagen skulle vi alla visa vår portfolio och med den som grund skulle hon ge oss våra uppgifter. Vi var femton stycken. Började tio på morgonen och slutade fem. Hon tog ingen paus. Alla gavs lika mycket tid, samma noggranna, ärliga och stränga skärskådning. Hon kunde ge svidande kritik men på ett sätt som var inspirerande. Hon visade på möjligheterna i det misslyckade. Och när hon hittade en bild hon verkligen tyckte om, lös hon upp av förtjusning och berömde med samma kraft.
Hon frågade mig vad jag ville få ut av workshoppen. Jag sade att jag tyckte att jag fastnat i ett uttryck. Att jag ville variera mig, bryta mig ur mitt eget grepp. Hon såg på mig förvånat: ”Why? Why do you think you should change? De flesta människor är medelmåttiga på det mesta, men de flesta har också något litet som de är extra bra på. De kan vara hur de ser på saker, från vilken vinkel de tar sig an olika uppgifter. Väldigt få människor är riktigt bra på mer än en sak. ”Stick to your thing, and try to develop. I have been doing the same thing for almost all my life. I still fail, I still learn every day. Stick to it and work hard and harder.”
Och med de orden skickade hon mig till slakthuset, till boxningsklubben, till rodeon, ut på gatorna, till en karnevalen. ”Stick to your thing!”. Men fan är min grej? Jag försökte så gott jag kunde. Och varje dag som följde valde jag ut de 10-15 bilder från gårdagens plåtande som jag tyckte var minst dåliga. Hon gick snabbt igenom dem. Bläddrade ofta förbi de jag tyckte var absolut bäst. ”To obvious”, ”No clear focus”, ”That thing in the background disturbs me”. Eller värst av allt: ”Yeah this is … almost, almost. Next time think about the framing.” Sen papperskorgen. Men det som verkligen drabbade mig, var när hon förkastade de bilder jag tagit, som jag tyckte hade en sorts inneboende ironi. När jag försökte förklara såg hon bara på mig och log: ”To literate. You are a writer, I understand you think in that kind of logic. But this are pictures. They should speak to your heart first. Pictures are emotions first and above all. They should need no further explanation than what the heart can give.” Sen valde hon sina favoriter, oftast med fokus på uttrycket i ansiktet på människorna i bilderna. Deras ögon.
Jag har inte haft tid att fotografera så mycket sedan dess, men hennes råd är lika giltiga för alla sorters kreativt skapande. ”Cut out all smartness.” Ingen teknik i världen kan dölja ett tomt uttryck. ”Art is about emotions.” Om det inte känns så fungerar det inte.
Tack Mary Ellen Mark. För dina bilder, för allt som du gav. Från och med dig, håller jag mig till min grej.
För ett år sen var jag på the Jungian Odyssey arrangerat av ISAP i Schweiz. Under en fantastisk vecka föreläste många kloka personer på temat, ”Love – traversing it’s peaks and valleys”. Här är mina anteckningar i kondenserad form:
Kärleken övervinner allt. Eros väckte Psyke till liv igen med en kyss. Fast Romeo och Julia dog. Och de är inte ensamma. Kärleken har grävt många gravar.
Kärleken kan få oss att lämna allt vi har för någon vi knappt känner. Den inledande himlastormande förälskelsen är ofta riktad mot kompletta främlingar. Vi känner att det är rätt långt innan vi vet det.
Kärleken är en aktivitet mer än en känsla. Vi ger den och tar den. Kärleken har en riktning. Vi älskar alltid något särskilt, vi kan inte älska i största allmänhet. Den är alltid dubbel, både konstruktiv och destruktiv, både hat och omtanke. Kärleken är en risk. Vi måste välja, den eller den: inte båda, inte samtidigt, inte för evigt. Kärleken är en dygd som kräver offer. Någonting måste ge efter. Kärleken är specifik.
Från början hade vi människor fyra armar, fyra ben och två ansikten. Vi var symmetriska och runda som klot. Zeus fruktade vår kraft så mycket att han klöv oss på mitten. Kärleken är vår naturliga längtan efter att bli hela igen.
Kärleken är en överlevnadsinstinkt. Det känslomässiga centrat i våra hjärnor, det limbiska systemet, agerar mycket fortare och med helt annan auktoritet än logiken. Våra känslor hjälper oss rätt med enorm träffsäkerhet. Kärleken är en stark känsla av tillgivenhet och anknytning. Kärleken är barnets första språk.
Kärleken har många namn. Den oförbehållsamma kärleken, till själen, en idé eller Gud kallas på grekiska Agape. Eros är den romantiska och passionerade kärleken. Philia kallas kärleken till våra vänner och vår familj medan Storge är bandet mellan föräldrar och barn. Xenia är gästfriheten och generositeten, viktigt i det antika Grekland.
Kärleken är en drivkraft och en handling och ett livsnödvändigt behov. Kärleken får aldrig skiljas från livet och idealiseras eller reduceras, då kvävs den och dör. Kärleken är en romantisk konstruktion.
Kärleken är en drog med flera namn och olika effekter. Därför kan vi älska mer än person samtidigt. Hormonerna östrogen, testosteron och dopamin påverkar den sexuella lusten. Attraktionen drivs bland annat av fenetylamin, nonadrenalin, endorfin och cortisol medan tillgivenheten och anknytningen styrs av oxytocin och vasopressin. Olycklig kärlek och svartsjuka kan bli så smärtsamt eftersom om hjärnan inte får det hormon den kräver skickar den starkare och starkare krav.
Kärleken kräver att vi gör slut på vår narcissism. Kärleken är ett möte och kyssen dess dialog. Vi måste tillåta oss att förändras genom mötet med den andra. Vi kan inte nå en djupare förståelse av nån annan än den vi har av oss själva. Dem och det vi älskar påverkar vilka vi är och kan bli. Kärleken låter den andra förbli den andra. Kärleken låter bli att kolonisera.
Skam, skuld, försummelse, hat, självbelåtenhet och svartsjuka är några av kärlekens alla skuggor. Kärleken kan vara förbjuden och förhindrad, omöjlig och löjlig.
Kärleken är den största och svåraste uppgiften men Eros är en gud och det finns tusentals fler som honom, vi har inget val.
Under 2008 arrangerade Francoise Hüsges ett antal Readings av min pjäs I mörkret.
Läsningarna i Hamburg var en riktigt upplevelse. Mobile Blues Club – ett ombyggt lastbilsflak. Pianot påstås ha tillhört Joseph Beuys…
