För några år sedan fick jag och min kollega Petra Revenue i uppdrag av Strix Television att tillsammans med regissörerna Geir Hansteen Jörgensen och Fredrik Morheden att utveckla en dramaserie om högerextremismens framväxt i Sverige. Vi gavs möjlighet till ett nära samarbete med tidningen Expos redaktion och byggde upp en grund och en storyline för 10 avsnitt som vi kallade för Ögon blå.
Vår övergripande ingång var att för att verkligen förstå främlingsfientlighet och rasism, både i sin mer nedtonade och vardagliga form och sin allra mest våldsamma och extrema form, måste man se och närma sig människorna bakom dessa åsikter på allvar. Med fördömanden, förlöjliganden och förenklingar kommer man ingenstans. Vi ville skapa en serie som rörde sig genom alla samhällsskikt och politiska nivåer. Dyka djupt ned konspirationsteoriernas mustiga gryta.
På söndag har serien premiär på SVT med en något justerad titel. Av olika skäl blev det inte jag och Petra som gjorde klart upplägget, skrev avsnitten och följde serien i hamn. Men när vi lämnade det, kändes det som ett oerhört angeläget och spännande projekt. Jag hoppas och tror att det fortfarande är det. Jag har inte sett eller läst något sedan dess men det ska bli spännande att se på söndag!
Vi formulerade en tes som vi ville att serien skulle utforska, skrämmande hur aktuell den känns med dagens parlamentariska situation:
Högerextremismen gror i skrämmande takt i hela Europa. Hur kan det komma sig att 20 procent av 18–29-åriga svenskar kan tänka sig att sälja sin röst? Hur kan Sverigedemokraterna få 90 procent av rösterna i ett skolval i Grums? De vet inte vad de snackar om, tänker vi – gör vi själva det? Enda sättet att förstå varför extremhögern växer är att se världen med deras ögon. Prova deras sanning. Prova tanken att allt vi tror oss veta är fel.
De ”extrema” politiska åsikterna grundar sig på en annan verklighetsbeskrivning än den det stora flertalet av oss anser vara sann. Där vi ser en sak, ser de något helt annat. Det är ingen slump att Peter Mangs, den nya lasermannen, tillhört den så kallade Sanningsrörelsen.
De anser att vi, den stora massan, lever i en lögn. Just nu är vi flest. Vår beskrivning av deras världsbild som extrem eller fanatisk betraktas fortfarande som sanningen. Men sanningen kan förändras fort. Det som var sant igår är villfarelse imorgon. Nazisterna kom till makten via fria val i Tyskland.
Ingenstans är det så tydligt, att det inte existerar någon objektiv sanning, som inom politiken. Politik är att vilja. Det handlar om att skaffa tolkningsföreträde så att man kan definiera vad som är sant. Den här kampen om sanningen kommer att vara navet i vår serie. Den utspelar sig under ett valår då den nationalsocialistiska terrorcellen Veritas kastar Sverige in i en nationell kris.
Vi tror inte att fascismen finns enbart bland dem som öppet sympatiserar med de högerextrema – vi tycker oss se spår av den på många platser i vårt samhälle. Den verklighet man möter utanför sin dörr påverkar ens blick, drömmar och vilja. Varför ser de högerextrema på världen som de gör? Vilka personer attraheras av de elitistiska idealen? Vad är det som lockar med totalitära ideologier? Bär vi alla på fascismens frö?
Vi vill ifrågasätta vår egen världsbild – provocera, utmana och skaka om. Alla våra karaktärer är på sätt och vis brickor i ett spel som är större än de själva. Det är näst intill omöjligt att se igenom den sanning som vårt samhälle presenterar som självklar; ”Makten ligger hos folket”. ”Demokrati”. ”Yttrandefrihet”. Begrepp vi ständigt rör oss med – vad betyder de, egentligen?
Ödmjukhet inför samhällets enorma komplexitet och den enda sanningens icke existens är politik-ens kanske viktigaste insikt. Det fria öppna samhället, om det ens finns, är inget vi kan ta för givet. Sanningen är alltid i rörelse. Sanningen ligger i betraktarens öga. Sanningen är bara retorik. Vinnaren skriver historien.