Det känns fantastiskt att ÄRR nått ändå till Frankrike, och extra fint och värmande att franska Rosa bandet puffar för projektet och utställningen på Fotografiska.

Stockholm Requiem follows police recruit Fredrika Bergman who accepts a position with the special investigations unit of the Stockholm police. The unit is led by the legendary Inspector Alex Recht and his right-hand man Peder Rydh, a gifted yet choleric careerist.

Fredrika is a criminologist, not an actual police officer, and as a so-called “civilian” she is not exactly welcomed by the department. However, Fredrika’s intellect, different perspective and sense of logic often help the unit solve their cases, and slowly but surely she becomes an accepted and well-liked member of the team.

Stockholm is arguably a character in its own right in Stockholm Requiem. The new police headquarters, which are housed in Kulturhuset in Stockholm, act as the main hub for the show’s action. The rooftop offers a view over the entire city, a scenescape undergoing extensive changes as the old Stockholm gives way to the new. Crucially, the whole of Stockholm, not just the inner city, will be the focus of the series.

Each of the show’s five films features a concluded case. However, a longer case runs throughout the entirety of the series, reaching its conclusion in the final film.

A common thread runs through all of the unit’s cases. At its core, each presents a need for redress. One character feels unjustly treated, for example, while another has been emotionally damaged by abuse. These people are victims of fate. Revenge is exacted and then order is ultimately restored. In an age of individualism, collective justice can seem impotent. It appears shadowed by the individual’s needs, interests and situation. But what happens when justice is reduced to nothing more than a single person’s perspective?

On ZDF in Germany, C Moore and TV4 in Sweden.

Det händer ganska ofta att jag tänker på henne, trots att jag varken kände henne väl eller träffade henne särskilt ofta. Jag köpte fem par capoeira-byxor av henne och ett antal färgglada T-shirts med surfingmotiv, kanske några shorts. Hon drev en butik på Skånegatan som bytt ägare fyra gånger sedan hon sålde affären och flyttade ännu längre norrut, i vårt redan ganska nordligt belägna land. Hon var en lågmäld men gladlynt kvinna. Efter att ha handlat där några gånger kom vi i samspråk. Jag var lite nyfiken om hur det kom sig att hon öppnat en butik för flip-floptofflor och strandkläder mitt i Stockholm. ”Jag träffade kärleken och så kom jag hit. Kläderna säljer väl sådär. Lite kallt här”, sa hon med ett leende. Så blev hon lite allvarligare, ”Men jag trivs! Jag älskar det här landet. Du vet där jag kommer ifrån, Rio de Janeiro; folk pratar så högt, stojar och står i, det passar inte mig. Och jag står inte ut med värmen heller, har aldrig gjort. Kvavt och kvalmigt, man svettas hela tiden. Framförallt hösten här är underbar med sin klara luft. Man kan andas fritt. Jag har kommit hem, äntligen. Alla föds inte där de hör hemma.” Så skrattade hon, ganska tyst. Alla föds inte där de hör hemma, men alla kan med lite tur hitta hem. Och hitta kärleken. Kanske om hösten.

Var inte så säkra på att jag gör självmål. Jag kan ha bytt sida.

Trollhättan. Beirut. Paris.

Det har hänt. Det som inte fick hända. Jo, jag vet att det har hänt tidigare också och på alltför många platser, men nu är det som om kniven nått ännu lite djupare. Min dotter ville inte gå till skolan i morse. Hon frågade vad som är det säkraste stället i världen. Det är nytt här och nu, det som har varit vardag där, alltför länge.

Ankara. Garissa. Utöya.

Och jag vet inte vad jag ska svara henne och jag vet inte vad jag ska göra. Jag trodde att det öppna och fria samhället liksom var samhällsutvecklingens slutstation. Det trodde jag inte alls, men jag hoppades. Det är det inte. Det kanske bara var en kort episod i vår historia. Just här. Och kanske var den beroende av de orättvisa förhållanden i vår omvärld som vi hjärtlöst dragit nytta av, alltför länge.

London. New York. Bombay.

Och hotet mot vår sköra demokrati växer i båda ändarna. Människor som tidigare inte ens noterat varandras hud, noterar varandras hud. Bäst växer det här hotet mot vår frihet i rädslan som vi känner idag. Hos vissa finns rädslan långt bakom sorgen, medkänslan och raseriet. Hos andra långt framför förnuftet. Hos väldigt många är rädslan allra först. Av alla känslor är rädslan vår värsta fiende. Och är man inte rädd alls idag är man inte riktigt klok.

Kobane. Bagdad. Sousse.

Ändå får vi inte vara rädda. Det är vår uppgift nu: att inte vara rädda. Inte låta rädslan styra våra beslut Framför allt inte våra känslor. Rädda människor gör sådant som trygga människor inte ens kan föreställa sig att göra. Rädda stater kan göra samma sak i mycket större omfattning.

Srebrenica. Song My. Santiago.

Låt oss för ett ögonblick blunda för de teoretiska och ideologiska skäl de olika mördarna (låt oss kalla dem för vad de är) haft vid dessa separata brott mot mänskligheten och enbart se till den gemensamma situationen. Vad gjorde dem till mördare? Låt oss föreställa oss sekunderna innan dessa unga män (de är alltid unga män) skrider till verket och fundera lite över hur de hamnade där, med ett vapen i hand, redo att döda människor de aldrig sett förr, vem som helst. Även barn. Jag kan förstå att människor kan bli pressande att ta till dödligt våld förblindade av raseri eller rädsla, men för att döda fullständiga främlingar, även barn, krävs också något annat.

Rwanda. Kambodja. Treblinka.

Om man ska lyckas förmå sig själv att döda vem som helst måste man först avhumanisera dem. Framför allt barnen. Göra dem till: något annat. Och det slår omedelbart tillbaka. Förnekar du en annan människa hennes mänsklighet förnekar du inför henne också din egen. För att undvika att detta sker i stor skala, att vi avhumaniserar varandra, i ett ”vi” och ett ”dem”, måste vi övervinna just rädslan. Vi måste skapa en gemenskap med en rättvis fördelning av våra resurser. En gemenskap som är större än våra länder, kontinenter, hudfärger, sexuella preferenser eventuella religioner eller politiska filosofier. En frihet, jämlikhet och ett broderskap med ögon som tåras för alla.

Vi har inte tid med det här längre. Och inte råd heller. Vi måste koncentrera oss på viktigare saker. Det finns bara en mänsklighet och vi har bara ett hem. Den här planeten.

Haven. Skogarna. Luften.

Filmen som blev en bok

”Intressant är även hur kritiken mot maskuliniteten ligger som en ram kring historien när den ensamme, starke mannen bryter ihop i sin stuga. Manligheten och Snusmumriken, vad fostrar vi egentligen våra pojkar till? Fortfarande svarar män för 70 procent av alla självmord i Sverige, enligt forskarna eftersom de är mindre benägna att söka hjälp när de mår dåligt. I ”Befriad” får vi en insikt i mekanismerna bakom denna tragiska statistik, men med en närvaro och finess som får texten att stanna hos läsaren länge, länge.”

Läs vidare i Helsingborgs Dagblads recension skriven av Nina Einarsson. 

Boksamtal, signering och mingel i barmiljö med några av vårens debutanter när biblioteket flyttar in i Cocktailbaren på Debaser Medis för en kväll.

Samtalsledaren Hedvig Weibull intervjuar tio av vårens debutanter.
Bysis Bok & Papper är på plats med böcker till försäljning.
Baren är öppen.
Åldersgräns 18 år. Fri entré.

Medverkande författare:
• Olivia Bergdahl – ”Efter ekot” (Ordfront)
• Marit Sahlström – ”Och runt mig faller världen” (Ordfront)
• Mikael Berglund – ”Ett föremåls berättelse om obesvar” (Albert Bonniers Förlag)
• Gabriel Itkes-Sznap – ”Tolvfingertal” (Albert Bonniers Förlag)
• Neftali Milfuegos – ”Tankar mellan hjärtslag” (W&W)
• Johan Björkstedt – ”Vakta henne!” (Sadura)
• Elin Tamm – ”Och jag lät mig vältas” (Sadura)
• Therése Granwald – ”Ty riket är ditt” (Lo Söllgårds Förlag)
• Jörgen Hjerdt – ”Befriad” (Weyler)
• Astrid Seeberger – ”Nästa år i Berlin” (Weyler)

Fin kortfilm.

Ska försöka komma ihåg det …

Kolla in den här bloggen: ”I work in a major hotel chain in London. Which one could it be? For now this is about me working and organising in Housekeeping, but in time, other workers will occupy this blog with their own experiences…If you’re tweeting, use #HotelUnion I’m @hotelunionnow”

Intervju av Rebecka Åhlund i Amelia

Nu på torsdag 26/4 klockan 18.00 pratar jag om döden på NK.

”NK Bokhandel får besök av Peter Stang, Jörgen Hjerdt och Owe Wikström. Välkommen till en kväll för eftertanke. Lyssna på Peter Stang –Att höra till, Jörgen Hjerdt –Befriad och Owe Wikström –Den dolda dörren: Om undran inför döden.”

Från Amelia magasin.

Jag håller med Jenny Lindh (Fråga Bibliotekarien i DN) i M Magasin. Prata med varann, det är vägen.

The best of the latest Swedish literature, selected by Independent columnists Sofia Gydemo and Björn Kohlström, presented by the Swedish Arts Council. spring edition 2015.

Här kan man läsa en sammanfattning av det samtal Jenny Jägerfeld hade med mig och Marit Sahlström på Söderbokhandeln Hansson & Bruce om våra böcker Befriad och Och runt mig faller världen. 

Välkommen till ett samtal om hur man gör litteratur av tunga personliga erfarenheter med de debuterande författarna Jörgen Hjerdt (Befriad) och Marit Sahlström (Och runt mig faller världen) som leds av Jenny Jägerfeldt, psykolog och författare.

På Söderbokhandeln i Stockholm ikväll. 

Klipp från min examensfilm från Stockholms Filmskola.

Allt arbete. Inbundet på skrivbordet. Min romandebut Befriad ges ut av Weyler förlag 10 januari.
Omslag: Sara R. Acedo. Här finns den att köpa. 

För några år sedan fick jag och min kollega Petra Revenue i uppdrag av Strix Television att tillsammans med regissörerna Geir Hansteen Jörgensen och Fredrik Morheden att utveckla en dramaserie om högerextremismens framväxt i Sverige. Vi gavs möjlighet till ett nära samarbete med tidningen Expos redaktion och byggde upp en grund och en storyline för 10 avsnitt som vi kallade för Ögon blå.

Vår övergripande ingång var att för att verkligen förstå främlingsfientlighet och rasism, både i sin mer nedtonade och vardagliga form och sin allra mest våldsamma och extrema form, måste man se och närma sig människorna bakom dessa åsikter på allvar. Med fördömanden, förlöjliganden och förenklingar kommer man ingenstans. Vi ville skapa en serie som rörde sig genom alla samhällsskikt och politiska nivåer. Dyka djupt ned konspirationsteoriernas mustiga gryta.

På söndag har serien premiär på SVT med en något justerad titel. Av olika skäl blev det inte jag och Petra som gjorde klart upplägget, skrev avsnitten och följde serien i hamn. Men när vi lämnade det, kändes det som ett oerhört angeläget och spännande projekt. Jag hoppas och tror att det fortfarande är det. Jag har inte sett eller läst något sedan dess men det ska bli spännande att se på söndag!

Vi formulerade en tes som vi ville att serien skulle utforska, skrämmande hur aktuell den känns med dagens parlamentariska situation: 

Högerextremismen gror i skrämmande takt i hela Europa. Hur kan det komma sig att 20 procent av 18–29-åriga svenskar kan tänka sig att sälja sin röst? Hur kan Sverigedemokraterna få 90 procent av rösterna i ett skolval i Grums? De vet inte vad de snackar om, tänker vi – gör vi själva det? Enda sättet att förstå varför extremhögern växer är att se världen med deras ögon. Prova deras sanning. Prova tanken att allt vi tror oss veta är fel.

De ”extrema” politiska åsikterna grundar sig på en annan verklighetsbeskrivning än den det stora flertalet av oss anser vara sann. Där vi ser en sak, ser de något helt annat. Det är ingen slump att Peter Mangs, den nya lasermannen, tillhört den så kallade Sanningsrörelsen.

De anser att vi, den stora massan, lever i en lögn. Just nu är vi flest. Vår beskrivning av deras världsbild som extrem eller fanatisk betraktas fortfarande som sanningen. Men sanningen kan förändras fort. Det som var sant igår är villfarelse imorgon. Nazisterna kom till makten via fria val i Tyskland.

Ingenstans är det så tydligt, att det inte existerar någon objektiv sanning, som inom politiken. Politik är att vilja. Det handlar om att skaffa tolkningsföreträde så att man kan definiera vad som är sant. Den här kampen om sanningen kommer att vara navet i vår serie. Den utspelar sig under ett valår då den nationalsocialistiska terrorcellen Veritas kastar Sverige in i en nationell kris.

Vi tror inte att fascismen finns enbart bland dem som öppet sympatiserar med de högerextrema – vi tycker oss se spår av den på många platser i vårt samhälle. Den verklighet man möter utanför sin dörr påverkar ens blick, drömmar och vilja. Varför ser de högerextrema på världen som de gör? Vilka personer attraheras av de elitistiska idealen? Vad är det som lockar med totalitära ideologier? Bär vi alla på fascismens frö?

Vi vill ifrågasätta vår egen världsbild – provocera, utmana och skaka om. Alla våra karaktärer är på sätt och vis brickor i ett spel som är större än de själva. Det är näst intill omöjligt att se igenom den sanning som vårt samhälle presenterar som självklar; ”Makten ligger hos folket”. ”Demokrati”. ”Yttrandefrihet”. Begrepp vi ständigt rör oss med – vad betyder de, egentligen?

Ödmjukhet inför samhällets enorma komplexitet och den enda sanningens icke existens är politik-ens kanske viktigaste insikt. Det fria öppna samhället, om det ens finns, är inget vi kan ta för givet. Sanningen är alltid i rörelse. Sanningen ligger i betraktarens öga. Sanningen är bara retorik. Vinnaren skriver historien.

Var på fantastiska Mary Ellen Marks foto-workshop i Oaxaca, Mexico i mars. Charros kallas dessa mexikanska cowboys.

Word, William Blake

Erdal Inci!