Min debutroman Befriad var från början tänkt att bli film. Men min producent bara tittade på mig när jag visade synopsis. ”Hur fan ska jag få ihop 20 miljoner till en film om en person som går runt och tänker ta livet av sig?” Det var inte illa menat. Hon tyckte om berättelsen. Det var ansamlad erfarenhet. Och vi hade precis misslyckats med att få ihop finansieringen till en film om papperslösa i Sverige. I Cannes hade hon fått konceptet sågat av en potentiell medfinansiär med orden: ”Nothing kills a film like illegal immigrants”. Sedan kom Innaritus Biutiful och visade att det visst går att göra film för en stor publik på det temat.
När tanken på att göra film av min berättelse kraschade, började jag om på berättelsen i prosaform. Det var ett steg jag länge velat ta, men inte vågat. Nu kände jag mig tvungen. Och när jag väl hade kastat mig ut och börjat skriva, insåg jag att det var ännu svårare än jag hade föreställt mig. Där ett manus eller en pjäs är ett berättelseskelett som sedan tolkas och ges kropp av ett helt lag av kreatörer, måste en prosatext innehålla allt. Att tvingas ta alla beslut själv. Det var paralyserande och fantastiskt. Prosan ger också så många andra berättartekniska möjligheter som inte finns inom filmens grammatik. Filmen/TV:n av idag är ganska sluten i sin form. Fast jag älskar det rörliga bildberättandet, är jag såhär i efterhand glad över att jag blev tvingad att prova ett nytt uttryck.
