Ju närmare ett avgörande i det amerikanska valet vi kom igår, desto tydligare kände jag ett växande stråk av skam. Trots att jag innerligen hoppades att Clinton skulle vinna och själv skrattat gott åt diverse parodier på Trump och hans följare, blev jag mer och mer illa till mods över den överlägsna och raljanta tonen i de anti-Trump-poster som mitt sociala flöde översvämmats av de senaste månaderna. Att han själv fått en släng av sleven hör till spelet och han har ju inte direkt uppträtt rumsrent själv. Men det föraktets fula tryne som grinar över alla de poster som gör sig lustiga över Trump-väljarna, avslöjar inte det på något vis vad hela fenomenet Trump och även högerpopulismen här hemma är ett symptom på?
För några år sedan skulle jag reflexmässigt ha svarat att bakgrunden till populism alltid stavas orättvis och skev fördelningspolitik. Nu är jag inte lika säker, även om de röster som tycks ha fällt avgörandet till Trump’s fördel till övervägande del faktiskt tycks ha kommit från grupper som fått en allt mindre del av kakan de senaste åren. Folk som upplever sig svikna och övergivna. Rätt eller fel. Det är i alla fall så de känner. De är bittra över hur samhället behandlat dem. Dessa människor finns här också.
Hur har vi bemött deras känslor? Har vi tagit dem på allvar? Vi har skrattat. Vi har i skräckblandad förtjusning skrattat och kallat dem idioter, vi har hittat på nedlåtande namn som anspelar på deras hudfärg och deras ekonomi och intelligens och plats i samhällshierarkin. Vi har till och med gjort oss lustiga över var de bor. Vi har konsekvent vägrat tala med företrädarna för deras åsikter, förvaltarna av deras röster, deras makt – som är exakt lika stor som vår. Nu ser vi resultatet av det beteendet i USA. Folk har moonat sitt svar i formen av ett misogynt rasistiskt svin, vars största och enda merit egentligen är att han INTE är politiker (och vit man). Hur ska vi ha det här hemma?
Om vi inte ser dessa människors behov och tar deras känslor på allvar kommer Trump att hända här också. Det sägs att bitterhet är en känsla som är riktad uppåt i hierarkin, medan föraktet riktas nedåt. Känslorna förråder oss.
”Du får inte bli bitter” är en vanlig klyscha, ofta yttrad av människor långt från känslan själva. Men som Siri Hustvedt sa i en intervju en gång, ”Vad ska man göra om bitterheten är mycket befogad?” Just nu driver den där bitterheten vårt samhälle i fördärvet och vi som inte är bittra, än, vad gör vi? Vi föraktar det. Vi föraktar bitterheten och vi föraktar människorna bakom den. Det är ett elitistiskt förhållningssätt som driver på en farlig och obehaglig polarisering. Ett mobbingbeteende som svar på ett mobbingbeteende. Fast med rätt åsikter? Ändamålet helgar medlen? Sparka inte nedåt, sparka uppåt. Sparka inte alls!
Att kalla sina meningsmotståndare för idioter och flabba åt dem, kommer knappast få dem att ändra sig. Det finns 18 % i röster att vinna för den som kan skaka fram en samhällsvision som involverar och engagerar alla.
”Djävulens smartaste trick är att övertyga oss om att han inte finns.” Hur ser djävulen ut i oss själva? Man kan avsky åsikter och handlingar, men när vi börjar avsky och hata människor är vi nära avgrunden. Ska vi utrota varenda jävel som inte tycker som oss? Vi ”goda” människor (på båda sidor) måste sänka garden. Lyssna och se. Öppna våra hjärtan samtidigt som vi öppnar käften.
Vår tids stora utmaning tycks vara att hitta botemedlet mot den känslan av bitterhet (i kombination med rädsla och oro) som tycks vara så stark hos så många människor. Jag tror inte längre att det enbart handlar om orättvist fördelade resurser. Även om jag fortfarande tror att det är en stor del av problemet, så har flaggviftandet och identitetstjafsandet sin rot i något annat än just medel.
Jag tror att det ytterst handlar om grundläggande behov som trygghet, mening, sammanhang och gemenskap. Stora känslor som knappast skapas genom att vi kallar varandra för idioter och lämnar rummet så fort vi inte kommer överens.
Med det sagt måste jag också få vräka ur mig, att det är über-fucking-jävligt att den här skiten ens ska behöva uppta vår tid. Jorden håller på att koka över och 1 % av jordens befolkning kontrollerar hälften av mänsklighetens samlade tillgångar.
Kavla upp ärmarna.
