Det händer ganska ofta att jag tänker på henne, trots att jag varken kände henne väl eller träffade henne särskilt ofta. Jag köpte fem par capoeira-byxor av henne och ett antal färgglada T-shirts med surfingmotiv, kanske några shorts. Hon drev en butik på Skånegatan som bytt ägare fyra gånger sedan hon sålde affären och flyttade ännu längre norrut, i vårt redan ganska nordligt belägna land. Hon var en lågmäld men gladlynt kvinna. Efter att ha handlat där några gånger kom vi i samspråk. Jag var lite nyfiken om hur det kom sig att hon öppnat en butik för flip-floptofflor och strandkläder mitt i Stockholm. ”Jag träffade kärleken och så kom jag hit. Kläderna säljer väl sådär. Lite kallt här”, sa hon med ett leende. Så blev hon lite allvarligare, ”Men jag trivs! Jag älskar det här landet. Du vet där jag kommer ifrån, Rio de Janeiro; folk pratar så högt, stojar och står i, det passar inte mig. Och jag står inte ut med värmen heller, har aldrig gjort. Kvavt och kvalmigt, man svettas hela tiden. Framförallt hösten här är underbar med sin klara luft. Man kan andas fritt. Jag har kommit hem, äntligen. Alla föds inte där de hör hemma.” Så skrattade hon, ganska tyst. Alla föds inte där de hör hemma, men alla kan med lite tur hitta hem. Och hitta kärleken. Kanske om hösten.
