Trollhättan. Beirut. Paris. Det har hänt. Det som inte fick hända. Jo, jag vet att det har hänt tidigare också och på alltför många platser, men nu är det som om kniven nått ännu lite djupare. Min dotter ville inte gå till skolan i morse. Hon frågade vad som är det säkraste stället i världen. Det är nytt här och nu, det som har varit vardag där, alltför länge. Ankara. Garissa. Utöya. Och jag vet inte vad jag ska svara henne och jag vet inte vad jag ska göra. Jag trodde att det öppna och fria samhället liksom var samhällsutvecklingens slutstation. Det trodde jag inte alls, men jag hoppades. Det är det inte. Det kanske bara var en kort episod i vår historia. Just här. Och kanske var den beroende av de orättvisa förhållanden i vår omvärld som vi hjärtlöst dragit nytta av, alltför länge. London. New York. Bombay. Och hotet mot vår sköra demokrati växer i båda ändarna. Människor som tidigare inte ens noterat varandras hud, noterar varandras hud. Bäst växer det här hotet mot vår frihet i rädslan som vi känner idag. Hos vissa finns rädslan långt bakom sorgen, medkänslan och raseriet. Hos andra långt framför förnuftet. Hos.. Read More